Jorå jag var där, och jag sprang också ska ni veta! Men vi tar det väl från början?

 

Någon gång i april så lurade Amanda med mig på något jag faktiskt inte hade hört talas om innan, eller iallafall inte lagt märke till eftersom springa.. jag? HAHA tillåt mig asgarva. Men vi kom igång och började träna inför milen, jag var peppad och taggad som fan. I slutet på Juli så skadar Amanda sig rätt ordentligt i en hästolycka och som de allra flesta vet så är hästolyckor inte att leka med. Så där rasade min pepp ner till botten och jag hade ingen lust alls och jag var dessutom för lat för att motionera efter och innan mitt sommarjobb. SLAPPIS!!!

 

Fick med mig Dannes syrra, och lite pepp kom tillbaka, men fortfarande var jag en smula nedslagen efter Amandas fall! Jag sprang kanske 5-6 gånger under hela sommaren, bra uppladdat där Marika! I torsdags meddelade Sofie att hon inte kan springa, ännu ett bakslag och jag var nära på att skita i det själv. Men jag tog mig i kragen, åkte dit tillsammans med Danne och Widman som hejjarklack och sällskap. Jag är relativt lugn hela dagen men när jag står vid starten så vill jag bara gråta, vadfan har jag givit mig in på? 

 

Men alla tjejerna som sprang och gick runt omkring mig fick igång adrenalinet och vilka tjejer som sprang!!! Alla storlekar och åldrar fanns med och jag blev så glad över att se hur de verkligen kämpade och det fick ingång mig, kan de som är väldigt överviktiga kriga sig fram springande en mil, och kan damer äldre än min mormor kuta runt en mil så kan fan jag också! Folk peppade mig och jag peppade andra.

Jag startade i grupp 13, vi hade 80 minuter på oss och jag trodde ALDRIG i min vildaste fantasi att jag skulle ta mig runt under 80 minuter. Jag sprang i mål, påhejad av älskling och widman på 75 minuter. 75 MINUTER!!! Jag grät en skvätt av glädje när jag korsade mållinjen... kan ha varit svett också, svårt att urskilja.. men stolt det är jag och det kommer jag vara till nästa år då jag springer igen! På en ännu bättre tid.