Jag sitter och pratar med F nu och vi disskuterar lite om tjejer och hur jävla stolta vi ska vara hela tiden. Jag och F är ett praktexempel på det faktiskt. Det hela började för ungefär exakt ett år sedan, jag minns att jag sa något på skoj som hon tog väldigt illa vid sig av och efter det så har vi inte pratat med varandra. Innan det var vi båda vädligt bra kompisar men sen slog det bara om och vi båda var för stolta för att bli sams.

Jag vägrade be om ursäkt för att jag ansåg att jag inte gjort något fel jag hade ju bara skojat med henne, men F tog det inte som ett skämt och av den anledningen så slutade vi prata med varandra helt. Det har gått ett år utan att vi bytt ett ord med varandra, vi som förut pratade varje dag och hade skitkul ihop. Ett år bortkastat (?) När vi hade kunnat lösa det så mycket tidigare.

Jag säger bara det och jag erkänner också, vi tjejer är allt bra hopplösa ibland.

Men nu känns det som att vi har rett ut vårat bråk och att vi kan bli kompisar igen, det kommer nog alltid finnas där men nu ska jag tänka på att inte skämta om sådant som kan vara känsligt för andra.