Torsdag! Snart fredag. 

Känns som om jag blir tokig ibland, ena stunden känns allt okej och nästa så känns det som jag ska gå i bitar. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär. Jag är så otroligt ledsen för att det slutade vara Vi, men samtidigt så himla glad över att vi fortfarande är vänner och kan umgås med varandra.

Men rätt var det är så kommer tårarna och ångesten över att jag är ensam.

Jag har världens finaste vänner runt mig men jag känner mig ändå så otroligt ensam. 

Men jag lever och går vidare med livet, och tur är väl det antar jag.

Det här har varit de längsta dagarna i mitt liv och trots att jag sett till att göra saker så gott som hela tiden och umgåts så mycket med mina vänner så känner jag ensamheten.

Men jag kämpar vidare och försöker vara stark.