Jag vet inte om jag skrev om det i höstas eller inte, men i höstas gick jag in i en måttlig depression. Den var på gränsen till att jag skulle behöva knapra piller men jag och min psykolog bestämde oss för att jag skulle försöka kämpa utan tabletter. Sagt och gjort, det gick okej... För varje vecka som gick så mådde jag lite bättre och efter sju träffar så tyckte inte B (psykologen) att jag behövde komma mer om jag inte själv kände för det. Hon ansåg att jag kommit så pass långt att jag skulle klara mig på egen hand men att hon alltid finns ett samtal bort närhelst jag behöver det. Att den klassades som måttlig var för att jag inte var "nere" konstant utan kunde ha bra dagar eller bra "halvdagar"

 

Vad vill jag säga med det här inlägget egentligen? Jag vet faktiskt inte, jag behöver nog bara skriva av mig och dela med mig, kanske bara det ena eller det andra. Ingen aning. Men jag skriver i vilket fall. 

 

Jag gick i KBT som står för Kognitiv Beteende terapi, orkar inte förklara det så googla om ni är intresserade. Jag fick uppdrag varje vecka, B kallade dem för läxor. Jag skulle skriva ner händelser som gjorde mig ledsen och nedstämd samt hur jag tänkte, vad jag kände och hur jag agerade. Det hjälpte att komma dit på måndagen och prata ur sig, reda upp alla trassliga tankar och gå igenom det jag skrivit ner. 

 

---

Jag hamnade ofta i konflikter och det gör jag fortfarande, det beror på min osäkerhet som grundar sig så sjukt mycket i depressionen. Jag var osäker innan men det förvärrades så mycket, under hösten då flera "vänner" som inte visste hur de skulle behandla mig eller vara mot mig helt enkelt bestämde sig för att sluta höra av sig. 

Idag skiter jag fullständigt i de människorna, de som stått vid min sida hela vägen är de som verkligen är mina vänner.

---

 

I början av hösten låg jag i sängen hela dagarna, klarade inte av att jobba. Jag pratade med min dåvarande chef och hon tyckte jag skulle sjukskriva mig. Jobbade som vikarie då så alla mina inbokade tider togs bort. Jag praktiskt taget tvingades upp på kvällarna av några kompisar som ville ha med mig ut och hitta på saker, få mig att tänka på annat. Jag drog på mig en leende mask och följde med, men innerst inne hade jag inte kul. Jag längtade bara hem till min säng.

Jag åt knappt någonting heller, en varma koppen soppa om dagen! Det var så lätt att ljuga när jag var ute, hemma sa jag att jag åt ute och till kompisarna sa jag att jag åt hemma. Fanns ingen aptit alls.