Man kan inte säga till en person som är depprimerad att bara lägg av, skärp dig, ryck upp dig... Det går inte, bokstavligen. Det är så lätt att säga det men så gott som omöjligt att göra det. Det är en sån lång process att ta sig tillbaka upp igen, att gå med ett äkta leende tar tid. Men att sätta på ett fejkat leende går snabbt, allt handlar om den där triangeln... Som jag svurit över den och som den har hjälpt mig.  För er som inte förstår denna simpla bild. Tanken styr hur du känner, som i sin tur styr hur du beter dig och beteendet påverkar sedan tanken. Eller i motsatt riktning... I all enkelhet, det sitter ihop. 

 

 

 

Jag och T kom fram till att jag var som två olika Marikor (T är hon jag gick på stödsamtal hos innan KBTn började). Den bra och glada Marika och den dåliga Marika.

 

Den bra Marikan fanns alltid med i bakhuvudet, visste lite egentligen men fick inget utrymme för den Dåliga Marikan tog alldeles för mycket plats och intalade mig för mycket dumheter. Kunde vara allt från att känna ren och skär avsky när jag tittade mig själv i spegeln. Jag såg inget fint alls, över huvud taget. Jag nästan äcklades av att se mitt eget ansikte, och när folk sa motsatsen... då ljög de, min familj ljög, mina vänner ljög och den Bra Marikan ljög.

Hade jag gjort mig i ordning, sminkat mig snyggt och hade schyssta kläder på mig så kom den Bra Marikan fram och jag kände mig helt okej. Men genast var den Dåliga Marikan där och åter igen så kände jag mig som världens äckligaste och hemskaste människa. 

 

Det gällde inte bara mitt utseende utan också min personlighet, man kan nästan säga att jag mobbade mig själv utan att kunna styra det. Den dåliga Marikan tillät mig inte att tänka positivt vilket helt enkelt gjorde mig till en jäkligt negativ person. Jag kunde hänga med mina kompisar, har supertrevligt och vara glad. MEN ett enda ord eller en kommentar som förändrade min tankegång kunde dra ner mig på två sekunder. 

Då var hela kvällen förstörd, jag orskade ofta dålig stämmning så tillslut bestämde jag mig för att vara hemma, i min hjärna var jag ju ändå inte inbjuden. De var helt enkelt för snälla för att säga ifrån. 

Men någonstans i bakhuvudet så fanns ändå andra tankar

Men den dåliga Marika hade alltid överhanden.